martinnorlin

Den här gången lyckades faktiskt mina medmänniskor förvåna mig. Jag förundras över att de väljer att flockas utanför stadens nattklubb och anser det vara värt att köa utanför denna i timtal. Men jag förvånas också över mig själv, som valde att göra detsamma. Köbildning är intressant som gruppsocialt beteende; man kan säkerligen skriva en hel avhandling om hur människors psyken förändras då de står i en kö utanför ett diskotek. Alla normala sociala normer upphör plötsligt, och städade personer förvandlas till brölande grottmänniskor.

Efter en stunds köande börjar man förstås överväga att gå därifrån. Men samtidigt känner man att ”nu har jag lagt ner så mycket tid på att komma in här, så jag kan inte ge upp nu”. Dum som jag är stod jag kvar (förresten var det inte det enklaste att komma ut, eftersom det var så trångt).

Insläppet går av någon anledning mycket långsamt (det var antagligen redan fullt därinne) och efter någon timme övergår vanlig trängsel - människor som står intill varann - till ren mangling. Alla trycker på åt olika håll och det är inte mycket man kan göra, förutom att föras med av folkmassan. Flertalet av de köande verkar synnerligen missnöjda med den aktuella utveckligen, och uttrycker missnöjet genom att svära åt övriga personer i kön, i hopp om att därigenom förbättra situationen. Det intensiva svärandet och förbannandet till trots, ökar tryckandet och manglandet än mer. Kanske fungerar det lite som när det blir lågkonjunktur: ingen önskar det; men det blir det i alla fall.

Till slut blir trycket så stort att staketet som håller tillbaka folkmassan sprängs och hela kön välter. Det är knappast längre fråga om någon kö i vanlig mening där människor står i en viss ordning; snarare en slags hord av vildar som alla försöker komma så nära ingången som möjligt. Någon raglande figur framför mig börjar slå på en person som står bakom honom. Snart missar han och träffar istället mig över ena ögat. Lugnt upplyser jag honom att han slår mig i ansiktet, men detta verkar inte bekymra honom nämnvärt. Istället börjar han tala osammanhängade och frenetiskt dra i min tröja. Vad han ville uppnå därigenom, fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Det hela slutade naturligtvis med att vakterna tappade tålamodet, stängde stället och jag tillsammans med många andra kom aldrig in, antagligen lika bra det.

(Texten skrevs tidigare, efter en studentfest)

Jag tycker man bör arbeta hårdare med att stoppa förtrycket av i synnerhet myndighetsblanketter. Det står ofta till och med på blanketten att den är förtryckt. Jag blir illa berörd när jag tvingas fylla i en sådan.

”Lokalvårdare” istället för ”städare”. Genom att ge saker ett nytt namn kan man få saker att låta mycket trevligare och mer positiva än vad de egentligen är. Ibland är det bra; ”rullstolsburen” låter onekligen bättre än ”rullstolsbunden” och ”småväxt” är att föredra framför ”dvärg”. Men myndigheter är fina på att utnyttja det här till sin fördel; t ex ”föryngringsyta” istället för ”kalhygge”. Att man mejat ner en hel skog är plötsligt något positivt, det leder ju till förnyelse och föryngring! Sen att det ser ut som fan i 30 år och att alla djur försvunnit gör inte så mycket.

Det senaste tillskottet till den här typen av ord gäller de på senare tid så omtalade apatiska barnen. Barn, som så totalt förlorat hoppet och livsgnistan att de måste sondmatas, är nu plötsligt inte alls apatiska längre. Nej, dom uppvisar istället ”uppgivenhetssymtom”! Låter rätt mycket mildare än ”apatisk”, inte sant? ”Är du lite uppgiven, lilla vän? Seså, gaska upp dig! Här har du en kaka.”

Jag hoppas att dom inte försöker trolla bort problemet genom att döpa om det. Men eftersom dom ändå gjort det, kommer det genast börja påverka de associationer vi gör. Istället för att se ett barn med slangar och dropp, ser man framför sig någon som känner sig uppgiven, vilket är något mycket vagare. Att ett barns nalle kommit bort är kanske tillräckligt för att säga barnet är uppgivet? Det är i alla fall miltals ifrån ”vi kommer att bli hemskickade, torterade och stenade”.

Jag undrar varför dom valt ett nytt namn. Var det gamla för verkligt och otäckt? Det stack liksom ut lite från den torra texten, siffrorna och statistiken i luntorna med utredningar och motioner. Kaffet på utlänningsnämnden smakade inte lika bra när ögonen gled över ordet. Apatisk. Nä, usch. Uppgiven. Så, bättre.

Jag har sagt fel flera gånger på utlänningsnämnden och utlämningsnämnden.

Såå... stay tuned! Eller nåt :)