Om att anpassa litteratur efter rådande värderingar

På nätet pågår just nu upprörda diskussioner angående titeln på fadern i Pippi Långstrump och om denna bör ändras i kommande utgåvor av sagda verk. Anklagelser om rasism och "vita kränkta män" haglar. Till och med Astrid Lindgren själv har anklagats för att varit rasist, således är båda läger lika goda kålsupare.

Tidigare har liknande debatter förts gällande andra alster riktade mot barn och unga, som frågan om att plocka bort album av Tintin som inte längre tycks företräda moderna värderingar.

Om man sansar sig en smula och backar några steg från de enskilda fallen tycks det här handla om två delar: litteraturen som sådan och våra barns väl. Många är nog överens om den första, att litteraturen har ett värde i sig och bör respekteras genom att vi inte går in och petar i den efter behag när värderingarna svänger. Sedan väljer nog många att offra den punkten därför att de sätter barnen högre och tänker sig att dessa mår bättre av att slippa utsättas för föråldrade normer.

Då tror jag att man gör barnen en otjänst. Jag tror tvärtom att det finns en klar poäng i att tidigt låta barn lära sig att värderingar inte är absoluta utan föränderliga. Det kräver troligen ett "sådär tyckte/sa man förr, men det gör vi inte längre" från den - förhoppningsvis - närvarande föräldern då och då, kanske med därpå följande diskussion som är givande för barnet. Med tanke på hur mycket värderingarna ändrats då det gäller syn på t.ex. jämställdhet mellan könen, homosexuella och andra kulturer under vår livstid är det rimligt att tro att lika stora förändringar kommer se under nästkommande generation. Om vi berövar ungdomen den insikten kan jag tänka mig (jag är ingen barnpsykolog) att de istället får svårare att hantera förändrade normer och i slutändan blir mer konservativa och dogmatiska i sitt tänkande.

Antag att vi ändå väljer att börja justera texter när de inte längre är i takt med våra värderingar. Vad får det för konsekvenser?

Säg - för att ta ett inte alltför orimligt exempel - att synen på djur kraftigt kommer ändras inom några årtionden. Att de tillskrivs många nya rättigheter och att det i stor utsträckning blir tabu att äta dem och kanske att ha djur som boskap. Ska vi gå in och ändra i varenda bok där det skildras att folk äter kött, ägnar sig åt jakt eller där boskap förekommer? Det blir i så fall ett mycket digert arbete och många böcker kommer rentav bli helt poänglösa.

Ska vi hela tiden hålla världslitteraturen à jour med de normer och värderingar som för tillfället råder? Eller ska vi begränsa det till att bara gälla barnböcker? Är det väldefinierat vilka dessa är? Vem bestämmer vilka normer som ska gälla? Ska vi rösta i varje fråga om när det är dags att utplåna spåren av en viss åsikt?

Det blir naturligtvis ohållbart. Vidare sätter man sig själv på väldigt höga hästar om man tycker sig veta bättre än samtliga föregående generationer och därmed anser sig ha rätt att rensa ut sådant som numera uppfattas som obekvämt. Sådant har vi sett förr och det resulterade i katastrof. För att undvika återfall i detta tror jag det är centralt att vi har närkontakt med det förflutna, kan se hur man tänkt tidigare och kan jämföra det med allmänna uppfattningar idag. Det är lätt att vi kollektivt och individuellt tappar den moraliska kompassen om vi inte vet varifrån vi kommer. Tidigare normer är en del av vår historia, oavsett om vi gillar dem eller ej, och vi har att förhålla oss till dem. Att ändra i litteraturen är att försöka ändra och försköna historien och då har vi slagit in på en mycket farlig väg.

Ska man vara konsekvent i detta låter man alltså befintliga texter vara.

Att - som nu sker på nätet - bunta ihop företrädare för ovanstånde åsikt tillsammans med inskränkta nationalister à la "rör inte min negerboll" och andra tjockskallar är absurt.



Valångest och nya politiska modeller

Snart är det val i Sverige.

Jag är rimligen mer insatt i politiken än vad jag varit i något tidigare val, av den enkla anledningen att jag blivit äldre och i hyfsad utsträckning följer nyhetsflödet.

Detta har dock snarare ökat än minskat mina svårigheter att välja parti. Jag har tidigare röstat på Miljöpartiet av ideologiska skäl. Jag har ansett och anser fortfarande att miljön och klimatet är de viktigaste frågorna: har vi ingen beboelig planet kvar är det ingen större mening med att käbbla om bidragsnivåer eller jobbskatteavdrag.

Jag har också tenderat att luta mer åt vänster än åt höger, även om jag i praktiken inte velat rösta på vare sig  Socialdemokraterna eller Vänstern. De känns mänskligare och mer solidariska än högerpartierna, som mer präglats av ett "var och en för sig" och "om man inte sett till att teckna rätt försäkringar så får man skylla sig själv". Jag har alltid haft en viss skepsis till moderaternas mantra "individens ansvar". Det låter bra, eftersom det går hand i hand med "individens frihet", men det är inte svårt att se att det kan dras för långt. Ett tydligt exempel är naturligtvis förståndshandikappade som rimligen inte kan förväntas ta fullt ansvar för sin situation. Jag har också blivit provocerad av när moderata ungtuppar uppgödda i Täby, som aldrig behövt oroa sig för att inte kunna äta sig mätta på kvällen, stått i riksdagen och uttala sig om unga som hamnat i SMS-lånefällor och enkelt avfärdat hela problematiken med "man måste faktiskt ta eget ansvar".

I takt med att min egen inkomst stigit har dock min benägenhet att rösta borgerligt ökat, vilket stört mig. Hur mycket var den där solidariteten egentligen värd? Att jag ville ha högre studiemedel när jag pluggade och lätt kunde se behoven av ett starkt socialt skyddsnät, inte minst i samband med att min mamma var cancersjuk och jag hade svårt att sköta studier och sommarjobb samtidigt är kanske inte så konstigt, men var minnet av allt det där borta i samma ögonblick som det första saftiga lönekuvertet damp ner i brevlådan?

Jag hoppas inte det, och jag tror att huvudskälet till att jag nu mer än tidigare överväger att rösta borgerligt är att jag faktiskt inte tror att Sveriges ekonomi hade varit så pass god som den är om sossarna haft makten de senaste fyra åren. Jag tror helt enkelt inte att Mona Sahlin & co hade fixat det. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur det hade sett ut, men det är min ärliga bedömning. Och avsevärt mindre kaka åt alla hade nog inte gjort någon gladare, så i det här fallet tror jag att fördelarna med en borgerlig regering övervägt, med reservation för att min överblick är begränsad.

Hur som helst så har jag ett svagt förtroende för Sahlin, och jag vill ogärna se henne som stadsminister. Jag slipper också gärna Vänstern i regeringen.

Mitt problem är alltså att Miljöpartiet valt att ansluta sig till vänsterblocket. Om de valt högerblocket istället hade det varit möjligt att bilda en åtminstone på pappret stark regering med säkert över 60% av rösterna och vi hade inte ställts inför risken att Sverigedemokraterna blir vågmästare. Det hade säkert blivit en del interna konflikter, där Miljöpartiet (ibland med rätta) satt sig på tvären, men det har vi ju ändå fått se dem göra flera gånger i vänsterblocket.

Centern gör ju anspråk på att vara högerns miljöparti, men det tycker jag inte att de lever upp till. De är alldeles för fega och vurmar för mycket för bilar och nya motorvägar.

Så vad göra? Man kan alltså konstatera, som naturligtvis alla som nångång röstat också gjort, att inget parti tycker som man själv i alla frågor. Detta är en så naturlig del av vårt politiska system att vi knappast ens reflekterar över det. Samtidigt är det uppenbart att det har enorma nackdelar: antingen får jag acceptera - om jag röstar på Miljöpartiet -  att jag får en regering jag inte vill ha och en stadsminister jag inte tror är kompetent för jobbet, eller så får jag acceptera - om jag röstar på Centern - att det, tvärt emot vad jag önskar, byggs en ny motorväg förbi stan för åtskilliga miljarder och att ingen på allvar står upp för den fråga jag tycker är viktigast, miljön. Oavsett vad jag väljer tvingas jag samtycka till beslut i en stor mängd andra frågor jag kanske har en annan åsikt i. Det är lite som kabel-TV: jag kanske bara vill ha BBC och National Geographic, men kan inte få tillgång till dem utan att samtidigt betala för diverse barnkanaler och sport.

Det här får mig att börja leka med tanken: är det möjligt att utforma ett annat system där man inte måste köpa hela åsiktspaket? Vad skulle hända om vi skippade hela modellen med partier? Istället för att rösta på ett parti får man regelbundet rösta i de frågor man känner sig engagerad i, lite som när man fyller i de här valkompasserna på dagstidningarnas hemsidor. Bakom varje alternativ i en sådan fråga finns då ett renodlat enfråge"parti" som endast driver och arbetar med den frågan.

Det finns förstås uppenbara problem med ett sådant system också, t.ex. hur man skulle bilda regering. Men kanske skulle det gå att utforma så att det ändå i slutändan blev bättre än systemet som finns nu, där man i praktiken tvingas rösta på saker man inte vill.

Extrem modetrend?

Har det blivit inne att falla från höga byggnader? Det har varit någon i tidningarna var och varannan dag den senaste tiden. Det är i alla fall en trend som jag - ähum - inte tänker falla för.

Partiledare kontra ideologi

Ett diagram i SVT under valvakan visade hur väljare från olika partier rankat hur viktig partiledaren är. Det jag reagerade på var att SVT i sin diskussion verkade utgå ifrån att ett högre värde var bättre. Moderaterna låg i topp, medan t ex folkpartiet, vänstern och miljöpartiet låg lågt.

Diagrammet bör snarare avläsas som att partierna i botten har en starkare ideologi. Nog är det önskvärt med sympatiska partiledare och att de är hela och rena, men de börjar ta för stor plats. Fokus ligger på hur de klär sig och för sig istället för var partiet bakom dem står för.
 

När Göran Persson till skillnad från de övriga partiledarna vägrade låta Ebba von Sydow "styla" honom blev han av vissa stämplad som mossig. Jag tyckte att hans markering var helt rätt. Jag vill inte ha en dokusåpakändispolitik där fokus ligger på partiledarnas utseende utan en politik där det fokuseras på partiernas program!


Präktighet, vik hädan!

Igår gick jag upp rätt tidigt, åkte ner till Studentpalatset, pluggade flitigt ända till kl halv sju. Åkte hem, slängde i en tvätt på vägen till gymet, tränade. Gick hem igen och duschade. Ställde mig sedan och lagade mat och gjorde dessutom iordning några matlådor. Hängde tvätten.
Sen, när jag stod sent på kvällen i badrummet och gnodde med tandtråden, som jag så duktigt använder, slog det mig.
Fyfaaan vad präktigt.
Jag måste göra nåt åt detta. Typ bränna mammas skatteåterbäringspengar på sprit.


Kondom-statistik

Dagens statistiska undersökning i Metro: Brukar du alltid använda kondom vid tillfälliga sexuella förbindelser? Svaren är fördelade med "Ja" 25%, "Ibland" 30% och "Nej" 45%. Så tre av fyra skippar kådis? Lät inte det rätt mycket? Men tittar man extremt noga ser man var de fått undersökningen ifrån: en webenkät på www.harduherpes.nu.

Rimligen går man inte in på den sidan om man inte är oroad över att man redan har fått tomtar i slangen, och det är man inte om regnrocken varit på. Dvs, använder du kondom har du inte svarat på undersökningen. Slutsats: siffrorna säger ingenting.

Hurra! En ny tanker!

Det mest absurda evenemang Stockholm skådat på mycket länge äger rum imorgon lördag. Stenakoncernen har alltså låtit släpa in ungefär 65 000 dödviktston tankbåt in till strömmen utanför Gamla Stan. Skorven ska döpas under stort ståhej av drottning Silvia och ackompanjeras av en massa artister. De 10 000 första personerna som bevittnar spektaklet får... en glassbåt!

Vems hjärnblödning gav upphov till den idén? Vem vill fira att vi fått en till tankbåt? Peak oil, here we come!

Det är så galet att jag bara måste dit. Det är väl antagligen det de räknat med.

Takdropp och mopeder

Solen tittar fram och nya dofter vaknar. Några tappra figurer i jackor sitter huttrande på uteplatsen nere på gården. Kent spelas ur något fönster. Någon varvar en moped på avstånd. Våren är här. Den är mer välkommen än på länge - det känns som det har varit vinter i flera år.

Jag äter vårens första glass till takdroppet och det stilla porlandet från rännilarna med smältvatten.

Om att gå ut och "roa" sig

Den här gången lyckades faktiskt mina medmänniskor förvåna mig. Jag förundras över att de väljer att flockas utanför stadens nattklubb och anser det vara värt att köa utanför denna i timtal. Men jag förvånas också över mig själv, som valde att göra detsamma. Köbildning är intressant som gruppsocialt beteende; man kan säkerligen skriva en hel avhandling om hur människors psyken förändras då de står i en kö utanför ett diskotek. Alla normala sociala normer upphör plötsligt, och städade personer förvandlas till brölande grottmänniskor.

Efter en stunds köande börjar man förstås överväga att gå därifrån. Men samtidigt känner man att ”nu har jag lagt ner så mycket tid på att komma in här, så jag kan inte ge upp nu”. Dum som jag är stod jag kvar (förresten var det inte det enklaste att komma ut, eftersom det var så trångt).

Insläppet går av någon anledning mycket långsamt (det var antagligen redan fullt därinne) och efter någon timme övergår vanlig trängsel - människor som står intill varann - till ren mangling. Alla trycker på åt olika håll och det är inte mycket man kan göra, förutom att föras med av folkmassan. Flertalet av de köande verkar synnerligen missnöjda med den aktuella utveckligen, och uttrycker missnöjet genom att svära åt övriga personer i kön, i hopp om att därigenom förbättra situationen. Det intensiva svärandet och förbannandet till trots, ökar tryckandet och manglandet än mer. Kanske fungerar det lite som när det blir lågkonjunktur: ingen önskar det; men det blir det i alla fall.

Till slut blir trycket så stort att staketet som håller tillbaka folkmassan sprängs och hela kön välter. Det är knappast längre fråga om någon kö i vanlig mening där människor står i en viss ordning; snarare en slags hord av vildar som alla försöker komma så nära ingången som möjligt. Någon raglande figur framför mig börjar slå på en person som står bakom honom. Snart missar han och träffar istället mig över ena ögat. Lugnt upplyser jag honom att han slår mig i ansiktet, men detta verkar inte bekymra honom nämnvärt. Istället börjar han tala osammanhängade och frenetiskt dra i min tröja. Vad han ville uppnå därigenom, fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Det hela slutade naturligtvis med att vakterna tappade tålamodet, stängde stället och jag tillsammans med många andra kom aldrig in, antagligen lika bra det.

(Texten skrevs tidigare, efter en studentfest)

Nytt ord ger nytt tankemönster

”Lokalvårdare” istället för ”städare”. Genom att ge saker ett nytt namn kan man få saker att låta mycket trevligare och mer positiva än vad de egentligen är. Ibland är det bra; ”rullstolsburen” låter onekligen bättre än ”rullstolsbunden” och ”småväxt” är att föredra framför ”dvärg”. Men myndigheter är fina på att utnyttja det här till sin fördel; t ex ”föryngringsyta” istället för ”kalhygge”. Att man mejat ner en hel skog är plötsligt något positivt, det leder ju till förnyelse och föryngring! Sen att det ser ut som fan i 30 år och att alla djur försvunnit gör inte så mycket.

Det senaste tillskottet till den här typen av ord gäller de på senare tid så omtalade apatiska barnen. Barn, som så totalt förlorat hoppet och livsgnistan att de måste sondmatas, är nu plötsligt inte alls apatiska längre. Nej, dom uppvisar istället ”uppgivenhetssymtom”! Låter rätt mycket mildare än ”apatisk”, inte sant? ”Är du lite uppgiven, lilla vän? Seså, gaska upp dig! Här har du en kaka.”

Jag hoppas att dom inte försöker trolla bort problemet genom att döpa om det. Men eftersom dom ändå gjort det, kommer det genast börja påverka de associationer vi gör. Istället för att se ett barn med slangar och dropp, ser man framför sig någon som känner sig uppgiven, vilket är något mycket vagare. Att ett barns nalle kommit bort är kanske tillräckligt för att säga barnet är uppgivet? Det är i alla fall miltals ifrån ”vi kommer att bli hemskickade, torterade och stenade”.

Jag undrar varför dom valt ett nytt namn. Var det gamla för verkligt och otäckt? Det stack liksom ut lite från den torra texten, siffrorna och statistiken i luntorna med utredningar och motioner. Kaffet på utlänningsnämnden smakade inte lika bra när ögonen gled över ordet. Apatisk. Nä, usch. Uppgiven. Så, bättre.

Jag har sagt fel flera gånger på utlänningsnämnden och utlämningsnämnden.

Lavalampa

Värmen sväller fram böljande former
som sakta växer, stiger och slutligen
klipps av för att bilda fria bubblor.

Pulserande sfärer, som långsamt glider uppåt,
uppåt för att förena sig med med helheten där uppe.
Ljudlöst, storslaget, majestätiskt.

Dallrande droppar stiger och sjunker i jämn takt.
I en aldrig sinande ström reflekterar de varandra,
kolliderar, smälter samman eller rinner förbi.

Blir hängande orörliga ett ögonblick
innan de sjunker tillbaka i vågorna,
likt själar som förenas med Brahman.