martinnorlin

Snart är det val i Sverige.

Jag är rimligen mer insatt i politiken än vad jag varit i något tidigare val, av den enkla anledningen att jag blivit äldre och i hyfsad utsträckning följer nyhetsflödet.

Detta har dock snarare ökat än minskat mina svårigheter att välja parti. Jag har tidigare röstat på Miljöpartiet av ideologiska skäl. Jag har ansett och anser fortfarande att miljön och klimatet är de viktigaste frågorna: har vi ingen beboelig planet kvar är det ingen större mening med att käbbla om bidragsnivåer eller jobbskatteavdrag.

Jag har också tenderat att luta mer åt vänster än åt höger, även om jag i praktiken inte velat rösta på vare sig  Socialdemokraterna eller Vänstern. De känns mänskligare och mer solidariska än högerpartierna, som mer präglats av ett "var och en för sig" och "om man inte sett till att teckna rätt försäkringar så får man skylla sig själv". Jag har alltid haft en viss skepsis till moderaternas mantra "individens ansvar". Det låter bra, eftersom det går hand i hand med "individens frihet", men det är inte svårt att se att det kan dras för långt. Ett tydligt exempel är naturligtvis förståndshandikappade som rimligen inte kan förväntas ta fullt ansvar för sin situation. Jag har också blivit provocerad av när moderata ungtuppar uppgödda i Täby, som aldrig behövt oroa sig för att inte kunna äta sig mätta på kvällen, stått i riksdagen och uttala sig om unga som hamnat i SMS-lånefällor och enkelt avfärdat hela problematiken med "man måste faktiskt ta eget ansvar".

I takt med att min egen inkomst stigit har dock min benägenhet att rösta borgerligt ökat, vilket stört mig. Hur mycket var den där solidariteten egentligen värd? Att jag ville ha högre studiemedel när jag pluggade och lätt kunde se behoven av ett starkt socialt skyddsnät, inte minst i samband med att min mamma var cancersjuk och jag hade svårt att sköta studier och sommarjobb samtidigt är kanske inte så konstigt, men var minnet av allt det där borta i samma ögonblick som det första saftiga lönekuvertet damp ner i brevlådan?

Jag hoppas inte det, och jag tror att huvudskälet till att jag nu mer än tidigare överväger att rösta borgerligt är att jag faktiskt inte tror att Sveriges ekonomi hade varit så pass god som den är om sossarna haft makten de senaste fyra åren. Jag tror helt enkelt inte att Mona Sahlin & co hade fixat det. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur det hade sett ut, men det är min ärliga bedömning. Och avsevärt mindre kaka åt alla hade nog inte gjort någon gladare, så i det här fallet tror jag att fördelarna med en borgerlig regering övervägt, med reservation för att min överblick är begränsad.

Hur som helst så har jag ett svagt förtroende för Sahlin, och jag vill ogärna se henne som stadsminister. Jag slipper också gärna Vänstern i regeringen.

Mitt problem är alltså att Miljöpartiet valt att ansluta sig till vänsterblocket. Om de valt högerblocket istället hade det varit möjligt att bilda en åtminstone på pappret stark regering med säkert över 60% av rösterna och vi hade inte ställts inför risken att Sverigedemokraterna blir vågmästare. Det hade säkert blivit en del interna konflikter, där Miljöpartiet (ibland med rätta) satt sig på tvären, men det har vi ju ändå fått se dem göra flera gånger i vänsterblocket.

Centern gör ju anspråk på att vara högerns miljöparti, men det tycker jag inte att de lever upp till. De är alldeles för fega och vurmar för mycket för bilar och nya motorvägar.

Så vad göra? Man kan alltså konstatera, som naturligtvis alla som nångång röstat också gjort, att inget parti tycker som man själv i alla frågor. Detta är en så naturlig del av vårt politiska system att vi knappast ens reflekterar över det. Samtidigt är det uppenbart att det har enorma nackdelar: antingen får jag acceptera - om jag röstar på Miljöpartiet -  att jag får en regering jag inte vill ha och en stadsminister jag inte tror är kompetent för jobbet, eller så får jag acceptera - om jag röstar på Centern - att det, tvärt emot vad jag önskar, byggs en ny motorväg förbi stan för åtskilliga miljarder och att ingen på allvar står upp för den fråga jag tycker är viktigast, miljön. Oavsett vad jag väljer tvingas jag samtycka till beslut i en stor mängd andra frågor jag kanske har en annan åsikt i. Det är lite som kabel-TV: jag kanske bara vill ha BBC och National Geographic, men kan inte få tillgång till dem utan att samtidigt betala för diverse barnkanaler och sport.

Det här får mig att börja leka med tanken: är det möjligt att utforma ett annat system där man inte måste köpa hela åsiktspaket? Vad skulle hända om vi skippade hela modellen med partier? Istället för att rösta på ett parti får man regelbundet rösta i de frågor man känner sig engagerad i, lite som när man fyller i de här valkompasserna på dagstidningarnas hemsidor. Bakom varje alternativ i en sådan fråga finns då ett renodlat enfråge"parti" som endast driver och arbetar med den frågan.

Det finns förstås uppenbara problem med ett sådant system också, t.ex. hur man skulle bilda regering. Men kanske skulle det gå att utforma så att det ändå i slutändan blev bättre än systemet som finns nu, där man i praktiken tvingas rösta på saker man inte vill.

Har det blivit inne att falla från höga byggnader? Det har varit någon i tidningarna var och varannan dag den senaste tiden. Det är i alla fall en trend som jag - ähum - inte tänker falla för.

Det mest absurda evenemang Stockholm skådat på mycket länge äger rum imorgon lördag. Stenakoncernen har alltså låtit släpa in ungefär 65 000 dödviktston tankbåt in till strömmen utanför Gamla Stan. Skorven ska döpas under stort ståhej av drottning Silvia och ackompanjeras av en massa artister. De 10 000 första personerna som bevittnar spektaklet får... en glassbåt!

Vems hjärnblödning gav upphov till den idén? Vem vill fira att vi fått en till tankbåt? Peak oil, here we come!

Det är så galet att jag bara måste dit. Det är väl antagligen det de räknat med.

Solen tittar fram och nya dofter vaknar. Några tappra figurer i jackor sitter huttrande på uteplatsen nere på gården. Kent spelas ur något fönster. Någon varvar en moped på avstånd. Våren är här. Den är mer välkommen än på länge - det känns som det har varit vinter i flera år.

Jag äter vårens första glass till takdroppet och det stilla porlandet från rännilarna med smältvatten.

Den här gången lyckades faktiskt mina medmänniskor förvåna mig. Jag förundras över att de väljer att flockas utanför stadens nattklubb och anser det vara värt att köa utanför denna i timtal. Men jag förvånas också över mig själv, som valde att göra detsamma. Köbildning är intressant som gruppsocialt beteende; man kan säkerligen skriva en hel avhandling om hur människors psyken förändras då de står i en kö utanför ett diskotek. Alla normala sociala normer upphör plötsligt, och städade personer förvandlas till brölande grottmänniskor.

Efter en stunds köande börjar man förstås överväga att gå därifrån. Men samtidigt känner man att ”nu har jag lagt ner så mycket tid på att komma in här, så jag kan inte ge upp nu”. Dum som jag är stod jag kvar (förresten var det inte det enklaste att komma ut, eftersom det var så trångt).

Insläppet går av någon anledning mycket långsamt (det var antagligen redan fullt därinne) och efter någon timme övergår vanlig trängsel - människor som står intill varann - till ren mangling. Alla trycker på åt olika håll och det är inte mycket man kan göra, förutom att föras med av folkmassan. Flertalet av de köande verkar synnerligen missnöjda med den aktuella utveckligen, och uttrycker missnöjet genom att svära åt övriga personer i kön, i hopp om att därigenom förbättra situationen. Det intensiva svärandet och förbannandet till trots, ökar tryckandet och manglandet än mer. Kanske fungerar det lite som när det blir lågkonjunktur: ingen önskar det; men det blir det i alla fall.

Till slut blir trycket så stort att staketet som håller tillbaka folkmassan sprängs och hela kön välter. Det är knappast längre fråga om någon kö i vanlig mening där människor står i en viss ordning; snarare en slags hord av vildar som alla försöker komma så nära ingången som möjligt. Någon raglande figur framför mig börjar slå på en person som står bakom honom. Snart missar han och träffar istället mig över ena ögat. Lugnt upplyser jag honom att han slår mig i ansiktet, men detta verkar inte bekymra honom nämnvärt. Istället börjar han tala osammanhängade och frenetiskt dra i min tröja. Vad han ville uppnå därigenom, fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Det hela slutade naturligtvis med att vakterna tappade tålamodet, stängde stället och jag tillsammans med många andra kom aldrig in, antagligen lika bra det.

(Texten skrevs tidigare, efter en studentfest)

”Lokalvårdare” istället för ”städare”. Genom att ge saker ett nytt namn kan man få saker att låta mycket trevligare och mer positiva än vad de egentligen är. Ibland är det bra; ”rullstolsburen” låter onekligen bättre än ”rullstolsbunden” och ”småväxt” är att föredra framför ”dvärg”. Men myndigheter är fina på att utnyttja det här till sin fördel; t ex ”föryngringsyta” istället för ”kalhygge”. Att man mejat ner en hel skog är plötsligt något positivt, det leder ju till förnyelse och föryngring! Sen att det ser ut som fan i 30 år och att alla djur försvunnit gör inte så mycket.

Det senaste tillskottet till den här typen av ord gäller de på senare tid så omtalade apatiska barnen. Barn, som så totalt förlorat hoppet och livsgnistan att de måste sondmatas, är nu plötsligt inte alls apatiska längre. Nej, dom uppvisar istället ”uppgivenhetssymtom”! Låter rätt mycket mildare än ”apatisk”, inte sant? ”Är du lite uppgiven, lilla vän? Seså, gaska upp dig! Här har du en kaka.”

Jag hoppas att dom inte försöker trolla bort problemet genom att döpa om det. Men eftersom dom ändå gjort det, kommer det genast börja påverka de associationer vi gör. Istället för att se ett barn med slangar och dropp, ser man framför sig någon som känner sig uppgiven, vilket är något mycket vagare. Att ett barns nalle kommit bort är kanske tillräckligt för att säga barnet är uppgivet? Det är i alla fall miltals ifrån ”vi kommer att bli hemskickade, torterade och stenade”.

Jag undrar varför dom valt ett nytt namn. Var det gamla för verkligt och otäckt? Det stack liksom ut lite från den torra texten, siffrorna och statistiken i luntorna med utredningar och motioner. Kaffet på utlänningsnämnden smakade inte lika bra när ögonen gled över ordet. Apatisk. Nä, usch. Uppgiven. Så, bättre.

Jag har sagt fel flera gånger på utlänningsnämnden och utlämningsnämnden.