Valångest och nya politiska modeller

Snart är det val i Sverige.

Jag är rimligen mer insatt i politiken än vad jag varit i något tidigare val, av den enkla anledningen att jag blivit äldre och i hyfsad utsträckning följer nyhetsflödet.

Detta har dock snarare ökat än minskat mina svårigheter att välja parti. Jag har tidigare röstat på Miljöpartiet av ideologiska skäl. Jag har ansett och anser fortfarande att miljön och klimatet är de viktigaste frågorna: har vi ingen beboelig planet kvar är det ingen större mening med att käbbla om bidragsnivåer eller jobbskatteavdrag.

Jag har också tenderat att luta mer åt vänster än åt höger, även om jag i praktiken inte velat rösta på vare sig  Socialdemokraterna eller Vänstern. De känns mänskligare och mer solidariska än högerpartierna, som mer präglats av ett "var och en för sig" och "om man inte sett till att teckna rätt försäkringar så får man skylla sig själv". Jag har alltid haft en viss skepsis till moderaternas mantra "individens ansvar". Det låter bra, eftersom det går hand i hand med "individens frihet", men det är inte svårt att se att det kan dras för långt. Ett tydligt exempel är naturligtvis förståndshandikappade som rimligen inte kan förväntas ta fullt ansvar för sin situation. Jag har också blivit provocerad av när moderata ungtuppar uppgödda i Täby, som aldrig behövt oroa sig för att inte kunna äta sig mätta på kvällen, stått i riksdagen och uttala sig om unga som hamnat i SMS-lånefällor och enkelt avfärdat hela problematiken med "man måste faktiskt ta eget ansvar".

I takt med att min egen inkomst stigit har dock min benägenhet att rösta borgerligt ökat, vilket stört mig. Hur mycket var den där solidariteten egentligen värd? Att jag ville ha högre studiemedel när jag pluggade och lätt kunde se behoven av ett starkt socialt skyddsnät, inte minst i samband med att min mamma var cancersjuk och jag hade svårt att sköta studier och sommarjobb samtidigt är kanske inte så konstigt, men var minnet av allt det där borta i samma ögonblick som det första saftiga lönekuvertet damp ner i brevlådan?

Jag hoppas inte det, och jag tror att huvudskälet till att jag nu mer än tidigare överväger att rösta borgerligt är att jag faktiskt inte tror att Sveriges ekonomi hade varit så pass god som den är om sossarna haft makten de senaste fyra åren. Jag tror helt enkelt inte att Mona Sahlin & co hade fixat det. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur det hade sett ut, men det är min ärliga bedömning. Och avsevärt mindre kaka åt alla hade nog inte gjort någon gladare, så i det här fallet tror jag att fördelarna med en borgerlig regering övervägt, med reservation för att min överblick är begränsad.

Hur som helst så har jag ett svagt förtroende för Sahlin, och jag vill ogärna se henne som stadsminister. Jag slipper också gärna Vänstern i regeringen.

Mitt problem är alltså att Miljöpartiet valt att ansluta sig till vänsterblocket. Om de valt högerblocket istället hade det varit möjligt att bilda en åtminstone på pappret stark regering med säkert över 60% av rösterna och vi hade inte ställts inför risken att Sverigedemokraterna blir vågmästare. Det hade säkert blivit en del interna konflikter, där Miljöpartiet (ibland med rätta) satt sig på tvären, men det har vi ju ändå fått se dem göra flera gånger i vänsterblocket.

Centern gör ju anspråk på att vara högerns miljöparti, men det tycker jag inte att de lever upp till. De är alldeles för fega och vurmar för mycket för bilar och nya motorvägar.

Så vad göra? Man kan alltså konstatera, som naturligtvis alla som nångång röstat också gjort, att inget parti tycker som man själv i alla frågor. Detta är en så naturlig del av vårt politiska system att vi knappast ens reflekterar över det. Samtidigt är det uppenbart att det har enorma nackdelar: antingen får jag acceptera - om jag röstar på Miljöpartiet -  att jag får en regering jag inte vill ha och en stadsminister jag inte tror är kompetent för jobbet, eller så får jag acceptera - om jag röstar på Centern - att det, tvärt emot vad jag önskar, byggs en ny motorväg förbi stan för åtskilliga miljarder och att ingen på allvar står upp för den fråga jag tycker är viktigast, miljön. Oavsett vad jag väljer tvingas jag samtycka till beslut i en stor mängd andra frågor jag kanske har en annan åsikt i. Det är lite som kabel-TV: jag kanske bara vill ha BBC och National Geographic, men kan inte få tillgång till dem utan att samtidigt betala för diverse barnkanaler och sport.

Det här får mig att börja leka med tanken: är det möjligt att utforma ett annat system där man inte måste köpa hela åsiktspaket? Vad skulle hända om vi skippade hela modellen med partier? Istället för att rösta på ett parti får man regelbundet rösta i de frågor man känner sig engagerad i, lite som när man fyller i de här valkompasserna på dagstidningarnas hemsidor. Bakom varje alternativ i en sådan fråga finns då ett renodlat enfråge"parti" som endast driver och arbetar med den frågan.

Det finns förstås uppenbara problem med ett sådant system också, t.ex. hur man skulle bilda regering. Men kanske skulle det gå att utforma så att det ändå i slutändan blev bättre än systemet som finns nu, där man i praktiken tvingas rösta på saker man inte vill.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback